Musik i skräckfilmer

Så här i regniga Halloween-tider är det populärt med skräckfilm. Bättre sätt att komma i Halloween-stämning finns helt enkelt inte. Skräckfilmer utgår från vår fruktan för det okända, och använder det som det huvudsakliga verktyget för att skapa underhållning. Rent konceptuellt sett är det inte så krångligt att skapa ett läskigt scenario. Placera en individ i ett tomt, övergivet hus vid en sjö så är 90 % av jobbet gjort. Men sedan har vi förstås musiken.

Påståendet att musiken spelar en oerhört viktig roll i skräckfilmer är det få som skulle protestera mot. Egentligen går det inte riktigt att prata om “roll” i singular, utan musiken tenderar ha ett flertal funktioner. Först och främst ska den försätta oss i rätt stämning, vilket innebär en del kreativa beslut från kompositörens sida. Det finns välbeprövade konventionella tekniker som låga, utdragna kontrabas- och cellotoner – kanske med tremolo för att göra det extra nervkittlande. Andra instrument kanske levererar täta, dissonanta kluster av toner för att ytterligare förtäta stämningen. Många moderna soundtracks kör helt och hållet med elektroniska ljud, vilket öppnar ännu en värld av möjligheter. Med teknologin till hjälp kan man utan problem skapa toner under den lägsta frekvens vi människor kan höra, vilket skapar ett subkontra-mullrande som vi kanske inte ens är medvetna om. Istället slår effekten direkt mot vårt undermedvetna.

Men musiken bidrar inte bara med ton och stämning. Den guidar också vår uppfattning av dramat. En av musikens mest centrala funktioner i en skräckfilm är att förvarna oss för det vi inte kan se. Ett stadigt crescendo som ackompanjerar en scen där huvudpersonen är på väg runt ett hörn förbereder oss för att något “mindre angenämt” mycket väl kan komma att vänta där. Och just det faktumet gör att musiken är minst lika effektiv när det gäller att bedraga sin publik. För det kan mycket väl inte finnas någonting runt det där hörnet. Dessutom lär vi oss snabbt att koppla samman ett eskalerande soundtrack med det där monstret eller spöket eller vad det nu kan vara, varför vi kan bli fullkomligt chockade om det skulle hoppa fram vid ett tillfälle när musiken inte har varnat oss. Musiken kan således också bedra i sin frånvaro. För det är ju ofta tvetydigt vad soundtracket huvudsakligen spelar på. Vittnar det om verklig fara, eller ackompanjerar det helt enkelt bara huvudpersonens ängslan och oro?

Bland skräckfilmer särskilt kända för sina soundtracks bör Omen (1976), Exorcisten (1973), The Shining (1980) och Halloween (1978) nämnas.